Viimeksi  päivitetty 

04-03-08

Så här sade Mona Sahlin: Statsrådet Mona Sahlins anförande - Finlands ambassad den 18 februari 2003 med anledning av seminariet och utställningen : ”Finska – ett inhemskt språk i Sverige”

Det talade ordet gäller

Först av allt ska jag säga att det är väldigt positivt och roligt att få vara här idag. 

Det har talats finska i Sverige under väldigt, väldigt lång tid. Redan under 1500-talet talade man finska i Stockholm och i Mälardalen och en finsktalande befolkning har troligtvis funnits vid området kring Torneälv redan före medeltiden. I samband med den stora arbetskraftsinvandringen på 50- och 60 talet var det också många människor som kom till Sverige från Finland. Det är många som inte ser den historia finskan har i Sverige. Därför känner jag ett stort ansvar, men också ett ökat samhällsintresse, för att sprida denna. 

Det är glädjande att det finska språket efter så många år har fått ett erkännande som nationellt minoritetsspråk i Sverige. Sverigefinnarna har därmed fått status som nationell minoritet i Sverige. Det var verkligen hög tid att så skedde. För innan hade frågan stötts och blötts i väldigt många år i Regeringskansliet i Sverige innan propositionen kunde lämnas till riksdagen då för fyra år sedan, på försommaren 1999. 

Då jag lyssnar på Finlands socialminister Eva Biaudet så känner jag också hur ung minoritetspolitiken är i Sverige och hur viktigt det är att fortsätta att forma och utveckla den. Minoritetspolitiken är bara i sin början, jag tror också att vi skall utveckla samarbetet med Finland. För när jag lyssnar på min finska kollega i dag så får jag uppslag till bra idéer och ser att vi kan lära oss av hur man har jobbat med svenskan i Finland. 

Jag vill nämna några punkter inom de områden som vi nu försöker forma och utveckla för att förnya och förtydliga finskans roll och ställning i Sverige, det är alls inte allt, 

Länsstyrelsen i Norrbotten gör varje år en rapport, om hur de regionala åtgärderna fungerar i verkligheten och inte bara på pappret. Nästa rapport kommer med en särskild översyn just av de enskildas erfarenheter, möjligheter och rättigheter som lagstiftningen faktiskt har gett. Efter den rapporten hoppas vi kunna dra mer långtgående slutsatser om hur lagstiftningen faktiskt ser ut och hur den praktiskt fungerar för de individer som vill tala finska i sina kontakter med myndigheterna i Sverige. 

Kulturen är ett annat område som har en oerhört viktig plats i minoritetspolitiken. Statens kulturråd har därför numera också ett särskilt bidrag för att stödja de nationella minoritetens kultur och språk. Intresset för finska och finsk kultur påstår jag har ökat markant de senaste åren. 

Ett annat område är inrättandet av ett finskt språk - och kulturcentrum vid Mälardalens högskola som regeringen nu ger sitt stöd till. Jag vill verkligen tacka vår landshövding Bo Holmberg för det intresse och engagemang han har visat i denna fråga. 

Jag hoppas att vi skall kunna utveckla detta centrum till ett nav, ett centrum för diskussionen om språk- och kulturcentra i Sverige. 

Sen vill jag också ta upp den svenska språkkommitténs betänkande, Mål i mun, som också handlar mycket om t. ex. modersmålsundervisningen, som också min finska kollega var inne på. Som integrationsminister så har jag ofta med stigande förvåning följt debatten om modersmål. Många har hävdat, och hävdar fortfarande, att om man satsar på modersmål så minskar man förutsättningarna för barn att lära sig svenska. Det är inte min uppfattning, det är precis tvärtom, det är ytterst viktigt att kunna behålla sitt modersmål, både det talade språket och känslospråket, den identitet som ett språk för med sig.

För att ytterligare kunna stärka just de fem nationella minoritetsspråken, så har den finsk-svenska arbetsgruppen presenterat ett förslag om att man ska kunna ha modersmålsundervisning även om man har grupper om mindre än fem elever. Det är ett förslag som verkligen innebär en stärkt ställning för det finska språket. Jag tycker att det här förslaget är mycket bra och mycket viktigt. Kommunerna föreslås också få ett tydligare ansvar om att upplysa om möjligheten att få till stånd dessa undervisningsgrupper, det är också oerhört viktigt. När det gäller denna fråga ser jag framemot att få jobba tillsammans med Utbildningsdepartementet och Tomas Östros för att se hur och inte om vi kan stärka möjligheterna för att få modersmålsundervisning också på finska. 

Det har varit brist på modersmålslärare, därför har regeringen ökat möjligheterna med pedagogisk utbildning för 380 modersmålslärare. Lärarhögskolan har fått ett särskilt uppdrag att ordna en fortbildningskurs just för sverigefinska modersmålslärare.

Jag vill också jobba ännu mer för att förstå erfarenheterna av de tvåspråkiga finska klassernas ställning i Sverige, där många har lagts ner på senare år. En av kartläggningarna som Skolverket har jobbat med visar bland annat att det har uppstått en brist på elever. Så för att föra diskussionen vidare måste man se vilka förutsättningarna är för barn som är födda och uppväxta i Sverige, men som har finska rötter, att inte känna att man måste välja identitet utan tvärtom att man uppmuntras att kunna behålla båda identiteterna. 

Jag tror det finns skäl att analysera mycket noga var någonstans sverigefinska barns roll och utveckling i Sverige är. 

Den finsk-svenska minoritetsarbetsgruppen har nu kommit med sin rapport. De uttrycker ett behov av ökad kunskap om minoritetspolitiken i Sverige. Det är helt riktigt, den måste öka, det räcker inte med att regeringarna, hur duktigt vi än jobbar med frågorna, utan det måste vara en nationell angelägenhet för socialkontor, hälso- och sjukvård, kommuner, skolor, för alla politiska partier. Jag delar verkligen den uppfattningen. Därför arbetar vi nu med att under våren eller i början på hösten tillsammans med Kommunförbundet bjuda in landets kommuner till en temadag om Sveriges nationella minoriteter, för att diskutera kommunernas roll i minoritetspolitiken. 

En fråga som har fått mycket uppmärksamhet, och som jag tycker är en självklar fortsättning på finskans ställning i Sverige, är att den särskilda minoritetsspråkslagstiftningen borde omfatta fler områden än vad den gör idag. Bland annat Mälardalen där finskan har en traditionell 100-årig historik och där också väldigt många sverigefinnar lever och verkar idag. Från sverigefinnarnas sida och även från finsk-svenska minoritetsarbetsgruppen har man tyckt att det finns skäl att utvidga rätten: att då kunna använda finska i sin kontakt med myndigheter och domstolar bland annat. Jag tycker detta är ett alldeles utmärkt bra förslag, ett bra förslag i dess innehåll och en väldigt viktig symbolik för hur finskans ställning måste stärkas i vårt land. 

Vi arbetar nu hårt för att se hur och inte om vi kan gå vidare med denna fråga. Men det är ingen tvekan om att det är hög tid att se på förutsättningar att kunna tala finska i sina kontakter med myndigheteri de områden där sverigefinnarna bor och lever idag, inte minst i samband med utvecklandet av språk- och kulturcentret i Mälardalen.

Avslutningsvis vill jag också ta upp en fråga som jag tycker är mycket viktig och det är de äldre sverigefinnarnas situation. Vi har fått en spännande rapport om att de äldre ska kunna få sin omsorg på sitt eget språk. Rapporten visar hur viktigt, hur billigt och hur lätt det är att anpassa vårdformerna så att detta blir en verklighet för allt fler. Vi jobbar nu med att gå vidare och sprida rapporten och de här erfarenheterna.

Det är mycket spännande att vara minister för minoritetsspråken och att våga visa att Sverige är ett mångkulturellt land. Att visa att språket måste vara verkligt levande för att kunna överleva, så att det inte bara blir en teoretisk frågeställning. Vi kan lära mycket av Finland och som ni kanske hör på min redovisning börjar vi mogna in i att se på minoritetsspråken med andra ögon.

Det finns speciella band mellan Sverige och Finland och jag vill bara nämna att det är väldigt glädjande att Finland fått en ny medborgarskapslag som innebär att både Sverige och Finland nu accepterar dubbelt medborgarskap. För jag är övertygad om att man kan älska två länder, man kan känna tillhörighet och lojalitet med två länder. Även om man inte alltid kan hålla på två länder i ishockey när det gäller Sverige och Finland, så kan man känna lojalitet och glädje i att vara medborgare i två länder – det stärker banden mellan våra länder.